Jag tror på elevens förmåga...eller jag tror inte på elevens förmåga

Att försöka vara innovativ i en traditionell omvärld är inte helt enkelt alla gånger. Och visst vore skolan enkel om man som vuxen bara kunde spika upp regler och förbud utan att låta eleverna vara delaktiga. Härom dagen så blev det en mobildiskussion i kollegiet. Och genast kan man märka två läger, det traditionella och det mer entreprenöriella.

Den stora massa, alltså traditionallisterna, är förespråkare för att alltid samla in mobiler i en låda när lektionen börjar. Här är lärarens makt stor och delaktigheten tillintet gjort. Det här är också ett effektivt sätt att visa för eleverna att vi lärare tror inte på deras förmåga.Vi har inga höga förväntningar, inga förväntingar alls. Vi lärare vet alltid bäst.

Den lite mindre klicken bland kollegorna vill i stället skapa en miljö där man visar att man har höga förväntningar när det gäller mobiltelefoner under lektionstid. Okey, visst kan det innebära att en och annan mobil dyker upp under lektionen trots att det ska vara nolltolerans. Och det kommer säkerligen att behövas mer än en diskussion tillsammans med eleverna kring "mobilandet".  Men det pågår en lärandeprocess även om det tar lite tid.

Den stora skillnaden mellan dessa två kollegiegrupper är synsättet...."jag tror på elevens förmåga....eller jag tror inte på elevens förmåga och därför samlar jag in alla mobiler eftersom jag som lärare alltid vet bäst". Den här diskussionen handlar i grund och botten inte om mobiler...det handlar om ett förhållningssätt till elever och kunskap.

I en entreprenöriell skolvärld där elever ska vara delaktiga och kreativa i sitt eget lärande kan inte pedagogerna sätt sitt egna jag i främsta rummet, bara för att man vill ha knäpptyst i klassen eller för att man vill ha alla mobiler i en låda på katedern.

Inte undra på att det entreprenöriella förhållningssättet har svårt att få fotfäste när synen på elever och kunskap står så långt i från varandra.